Här kommer min historia. Den är ganska lång så läs om ni vill....


Jag hade varit iväg med min älskade och hans släkt och fiskat.
Hans systrar och jag blev irriterade av alla mygg så vi for lite tidigare medan killarna stannade och fiskade.
Vi hade precis kommit hem till hans mamma igen när min mamma ringde.
Jag hade fått provsvaren på testerna och de visade att jag hade PCO-S.
Läkaren skrev också att jag skulle behöva mediciner för att bli gravid.
Jag blev helt förstörd och började gråta där på gräsmattan.
De andra hade redan gått in.
Vilket på ett sätt var tur. (Tycker inte om att gråta inför folk)

Som sagt så bröt jag ihop där på gräsmattan med mamma i telefonen.
Jag och älsklingen hade precis börjat prata om att skaffa barn.
Det kändes som hela min värld försvann.
Tänk om jag inte skulle kunna ge min älskade barn.
Biologiska barn.

Därmed kom också min rädsla, rädslan att han skulle lämna mig.
Jag torkade tårarna och gick in till de andra.
Jag bävade för att berätta för älsklingen när han kom dit.
Fick nästan panik när jag hörde dem komma in genom dörren.
Pratade med honom och berättade hur det låg till.
Han accepterade det och sa att han älskade mig ändå och skulle vi inte kunna få biologiska barn fanns det andra alternativ.
Så som adoption.
Det betydde mycket för mig och jag kunde släppa min oro/panik som jag hade.

Detta var i Juni 2010 och sedan i Augusti 2010 fick vi vårt pluss på stickan.
Jag var GRAVID.
Det var det bästa som hänt mig sen jag träffade Crille.
Vi klarade det utan mediciner och visade läkaren att det kan gå ändå :)
Nu har vi inte långt kvar till vår lilla/lille är här med oss.
H*n är ju beräknad till den 17 April 2011 :)
En dag innan älsklingen fyller år.

Ville skriva detta för att ge andra med PCO-S hopp om att det kan gå :)

Puss Puss